BARKEN PLUS
Här följer en redogjörelse över barken Plus förlisning natten till den 14 dec. 1933.
Rädslan och skräcken som dom 16 man stora besättningen fick utstå kan inte förklaras med ord.
Trots ihärdigt blossande var det ingen som uppmärksammade deras svåra situation. Alla var upptagna med att rädda besättningen på Barken Fred som förliste samma natt utanför Svinö
Fyra man räddade sej. 12 man omkom. Åtta av dom var ålänningar
Lite fakta:
Plus byggdes i Tyskland 1885 på Blohm & Voss varv i Hamburg som Yard Nr:46. Hennes mått var då: 69,06x10,98x6,29 meter, eller 226,6x36,0x20,6 fot. Hon hade då tonnaget 1230 netto- och 1123 brutto-registerton.
1925 köpte Hugo Lundqvist Plus. Hon ägs ännu idag av Lundqvist rederiet.
Här följer sjöförklaringen som 1:e styrman V. Geelnard angav den 18 december 1933.
SJÖFÖRKLARINGEN
Barkskeppet Plus, huvudredare kapten Hugo Lundquist, Mariehamn, befälhavare Karl Emanuel Eriksson, avseglade den 30 nov. från Gravesend med Mariehamn som destinationsort. Fartyget var till alla delar i sjövärdigt skick och resan förlöpte utan anmärkningar till den 14 dec. omkring kl. 2 på natten , då Flöjtan passerades. Vindriktningen var varierande WSW - WNW, styrka 7 - 8 B. Med klar sikt, senare snöbyar.
Förda segel : fulla märssegel och understagssegel. Kl. 3 på natten började man blossa efter lots och fortsattes därmed oavbrutet, men något svar erhölls icke.
Under rådande vindförhållanden och med barlastat fartyg återstod ingenting annat än att fortsätta resan med ledning av Korsö fyrar. Vädret visade sig byigt med delvis snö. Då Mariehamns ledfyrar väntades komma i sikte, erhöll jag order av befälhavaren att gå upp i mesanriggen för att hålla utkik efter dessa. Uppkommen i riggen, siktade jag en av ledfyrarna, men upptäckte samtidigt bränningar förut.
Jag gav genast order om att taga rodret dikt styrbord, vilket även skedde. Sikten hade under tiden blivit så dålig på grund av att en våldsam snöby passerade, att den enda synliga ledfyren även försvann. Ehuru ovan anförda rodermanöver utfördes, kände fartyget icke detta genast, utan körde upp på grunden SO om Tvibenan med en fart av ca: 7 - 8 knop.
Märsfallen kastades loss och babordsankaret lades ut för att förhindra fartyget att glida av grundet. Rummet pejlades och det befanns då, att stora mängder vatten hade inträngt. Situationen var nu sådan, att fartyget var dömt till undergång.
Livbåtarna gjordes i ordning, och livbälten utdelades. På grund av den våldsamma sjögången och bränningarna var det otänkbart att få ut livbåtarna såsom fartyget nu hade sitt läge, varför kaptenen i samråd med mig beslöt att kapa ankarkättingen och låta fartyget driva över till Korsölandet, för att därigenom möjliggöra räddning av manskapet.
Vattenståndet hade nu ökat oerhört och svår styrbords slagsida uppstod. Under hela tiden hade det blossats och nödeldar tänts på backen.
Att utföra något som helst arbete var nu omöjligt, varför jag skruvade upp bromsen till ankarkättingen och lät kättingen rappa ut i hopp om att den skulle springa vid första tillfälle. Fartyget drev nu mot land, men innan land uppnåddes lade det sig fullkomligt på sida med påföljd att alla lösa inventarier på däck ramlade överbord, däribland även livbåtarna.
Större delen av besättningen jämte befälhavaren och andra styrmannen befunno sig på halvdäck. Efter några få ögonblick sjönk fartyget i djupet med man och allt. Befäl och besättning gjorde allt vad som för tillfället kunde göras.
Att denna sjöförklaring är med riktighet överensstämmande, är jag villig att med ed besanna.
Vittnena stuerten V. Virtanen från Eckerö Överby och timmermannen E. F. Randelin från Haga i Saltvik, styrkte till alla delar sjöförklaringens riktighet.
RÄDDA SIG DEN SOM KANDe som hamnade i vattnet simmade så fort dom kunde bort från det sjunkande fartyget.
Styrman Geelnard lyckade infånga en livbåt, med stor möda försökte han få upp kapten Eriksson i båten, men krafterna tröto och han förlorade sin kapten ur sikte.
Endast fyra man ur besättningen lyckades simmande tas sej iland på Korsö.
Våta och genomfrusna och i mörker och snöslask trampade dom överlevande runt på ön för att inte frysa ihjäl. Att det fanns en fyrvaktarbostad upptäckte man först i gryningsljuset. Männen frös så till den milda grad att de ej förmådde frambringa ett endaste vettigt ord. Men med sprit,värme från spisen och torra kläder tinade man snart upp.
Fyrvaktaren gav sig så fort som det var möjligt ner till förlisningsplatsen för att se om det fanns fler överlevande. Han fann en jacka som hängde kvar i en av masterna. Någon hade förmodligen tagit sin tillflykt dit, men inte förmått hänga kvar i den kyliga decembernattten.
Dom omkomna var: Kapten Karl Emanuel Eriksson från Vårdö
2 styrman J. Törntoth Brändö
Båtsman Stanley Työrä Torneå
Matros Karl Palmén Godby
Maros Johan Andersson Jomala
Lättmatros Levi Ahlström Hammarland
Lättmatros Bernhard Karlin St. Marie
Lättmatros Armas Altonen St. Karins
Lättmatros S. Wernow Malmö
Lättmatros Claes häggblom Eckerö
lättmaros Martin Lingren Hammarland
Mässpojke Gösta Mattsson Mariehamn
HUR GICK DET FÖR DOM ÖVERLEVANDE
Geelnard förde under kriget befäl på M/S Fenix. Utanför Färöarna blev dom torpederade, när besättningen satt i livbåtarna kom tyskt flyg och besköt dem Kapten Geelnard blev träffad och ligger idag begravd på Färöarna.
Bergsten försvann spårlöst tillsammans med det fartyg han tjänstegjorde på under kriget.
Randelin omkom under en svår storm då en stor våg spolade honom överbord.
Valter Virtanen tog så småningom namnet Vingert, fortsatte segla,men kunde kliva iland med livhanken i behåll och bosatte sej i Mariehamn.
Uppgifterna är hämtade ur Sjöfartsmuséts arkiv
